
Idag skriver tidningen
Dagen om en undersökning som visar att tro och religion hamnar lågt ner i alla typer av frågeställningar hos Europeiska ungdomar, till och med i södra Europa, men särskilt i Sverige. Endast 38 procent av Sveriges 80-talister tror på Gud, att jämföra med USA:s 75 procent.
Det är en ledsam redovisning som görs, men kanske ingen större överraskning för många av oss.
Men nå'nstans mitt i allt detta, så måste vi kanske ändå fundera på varför det blev så här?! Var det så lyckat att Alva Myrdals socialistiska dagis fick fostra en hel generation, som fostrade ytterligare en generation, som fostrade...? Frågan är om inte kristenheten - vi - har ett ansvar till att det blev som det blev och vart som det vart, med våra kära åttiotalister? Älskade vi Herren av hela vår kraft? La vi buden i våra hjärtan? Och inskärpte vi dem hos våra barn och talade om dem när vi satt i vårt hus, och när vi gick på vägen, när vi la oss och när vi steg upp (parafras 5 Mos 6:6-)? Eller hoppades vi Tv:n, dagis, eller nån annan (kyrkan??) skulle sköta jobbet? Eller kanske vi inte ville gå till överdrift med vår kristna tro? Hur som helst. Nu är vi där. Verklighetens frukt talar högre än vårt försvar. och är smärtsamt uppenbar: Vi har syndat...
(Och då brukar det vara dags att vända om.)
"Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, sin undervisning gav han i Israel. Han fastställde den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud. De skulle inte bli som sina fäder, ett motsträvigt och upproriskt släkte, vars hjärta var opålitligt och vars ande var trolös mot Gud. " (Psalm 78:5-8)
Läs gärna mer på
Synergistics blogg.