Vad är sann andlighet?

Fick ett citat av en vän här om dagen, av den amerikanske pastorn och författaren A. W. Tozer. Rätt tänkvärda han säger, tycker jag... Andlighet kan nämligen ibland förväxlas med emotionalitet, men inte många av historiens martyrer hade behållt sin gudstro om de baserat sina liv på känslor. Läs och begrunda:

"Nästan varje kristen vill vara andlig, men få vet vad den erfarenheten betyder. Mycket ogrundad tillförsikt skulle kunna svepas undan och mycket sann tröst tas emot om vi kunde få klart för oss vad det är. Det är svårt för oss att skaka av uppfattningen att en person är så andlig som han eller hon känner sig.

Vår grundläggande andlighet är sällan i harmoni med våra känslor. Det finns många köttsliga personer vars religiösa känslor tar åt sig av alla intryck och håller dem på ett ganska högt plan av invärtes tillfredsställelse, men som inte har några drag av gudslikhet över sig. De har en låg kokpunkt och kan hettas upp av nästan allt som är religiöst på ett ögonblick. Deras tårar är nära ytan och deras röst bär en värld av emotionellt innehåll. Sådant har ett rykte om sig att vara andligt och de tror lätt att de själva är det. Men det är inte nödvändigtvis så.

Andliga människor är likgiltiga inför sina känslor - de lever av tro på Gud och bryr sig mycket lite om sina egna känslor. De tänker Guds tankar och ser saker så som Gud ser dem. De gläder sig i Kristus och har ingen tillförsikt i sig själva. De är mer upptagna med lydnad än med lycka. Det är kanske mindre romantiskt, men det kommer att klara prövningar i eld."